Tänk att det snart gått 10 månader sedan vi stod där på balkongen som SP07.
Dryga 42 veckor har passerat förbi, men vart har tiden egentligen runnit iväg?
Det har hänt mycket, både på gott och ont antar jag (som alltid), men mest goda ting har fallit framför mina fötter. Jag har hunnit skaffa jobb (för tillfället) och jag har hunnit ställa mig upp på egna ben utan varken mor och far bakom mig i form av eget boende. Det är väl egentligen de mest nämnvärda grejerna som hänt under dessa 294 dagarna.
Vad jag egentligen vill uppmärksamma med detta är att tiden rinner iväg förbaskat jäkla fort, så fort att man knappt hinner blinka mellan varje dag som går. Det är läksigt, det är så jäkla läskigt.
Snart sitter jag där på hemmet som Ellen, 82, och sörplar i mig utav mitt något för svaga kaffe medans jag knaprar på en hård liten skorpbit. Nä, okej. Men snart tjugoåriga lilla jag vill inte bli äldre just för tillfället. Nu får tiden sakta i backarna lite, man vill ju hinna uppleva lite utav stunderna som bjuds också. Jag vill inte bli åttiotvå redan nästa vecka.. liksom.
För ett år sedan visste jag egentligen ingenting. Gick väl mest runt och oroade mig för vad som skulle ske till hösten. Så här i efterhand kan man tänka "gud så onödigt". Det är så jag tänker nu för tiden, att ta dagen som den kommer, slipp oro för framtiden. Det får helt enkelt bli precis som det blir. Annars skulle man ju kunna oroa sig över allting, vilket skulle resultera i att man aldrig skulle få en endaste lugn sekudn.
Nä hörrni, nu ska jag dejta en pudding som bor i Spanien. Puss